Slöjdriket

Torsås kommun har under årens lopp blivit kallad ”Slöjdriket”, eftersom man i bygden ända sedan mitten av 1800-talet tillverkat slöjd för avsalu. Husbehovs- och näringsslöjden betydde mest i områden där jordbruket på grund av ogynnsamma förutsättningar gav ojämn och otillräcklig försörjning. Slöjden har under vissa tidsperioder varit en betydande del av inkomsterna i de fattiga skogsområdena. I skogsbygderna här var näringsslöjden inte bara en binäring till jordbruket. För många var slöjdandet den huvudsakliga inkomstkällan. Det fanns både träslöjd och textilslöjd. Några av slöjdarna blev så framgångsrika att det inte bara blev deras egen inkomstbas, utan man också hade anställda i sin rörelse. Andra fungerade som rena återförsäljare och åkte i förra seklets början till Stockholm för att avyttra bygdens alster. Det var också många som vandrade till andra orters marknader för sälja sina alster. I anteckningar från husförhörslängder 1911 är det noterat att i byarna runt Gullabo var det ungefär 600 personer som gjorde slöjd till avsalu på en befolkning av knappt 3 000 personer. 

Kännetecknande för forna tiders slöjdverksamhet var anskaffandet av råvaran, som skedde i närområdet. Exempel på slöjdmaterial som kunde tas i skogen var trä, rötter, vidjor, ris och näver. Till textil slöjd kunde ullen vara en bra och billig råvara. Dessa material var i princip tillgängliga även för obesuttna. Produktionen bestod av bruksting som laggkärl, träskedar, vispar, korgar m m. Det förekom också sälgodling för korgtillverkning.

De småländska skogsbygderna är kanske också det mest markanta exemplet på hur en lokal hantverks- och hemslöjdstradition kan övergå i bildandet av småindustrier. När järnvägen drogs fram till Gullabo bidrog den först till att slöjden kunde blomstra än mer. Järnvägen ledde dock även till slöjdandets nedgång. Tillsammans med frihandeln och jord- och skogsbrukets rationalisering skulle de nya kommunikationerna (tåg, ångbåt) snabbt undergräva hemslöjdens ställning. Det moderna specialiserade näringslivet tog över.

Det sägs att slöjdriket började med att en man, Nils Persson, började göra träslevar för avsalu, istället för som var vanligt bara till eget bruk. Nils bodde på torpet Horsakullen, och fick därför namnet Horsakullanissen. Nils anses vara en av pionjärerna, men snart tog många andra efter, och grunden för ”slöjdriket” var lagd. Som så många andra innovatörer blev Nils Persson inte rik. Han fick värk i sina händer, kanske på grund av mycket täljande, och slutade sina dagar i socknens fattigstuga. Det var ett hårt arbete att vara slöjdare. Arbetsdagen var mycket lång och priserna på slöjd har aldrig varit speciellt vinstgivande. Någon har sagt att de som inte hade råd att emigrera från fattig-Sverige i våra trakter, de fick slöjda.

Byarna runt Hästmahult klassades på 1980-talet av länsstyrelsen som riksintresse för kulturmiljöområde. På grund av den kraftigt förändrade bilden togs dock denna klassning bort vid en revidering av länets riksintresseområden på 2010-talet. Det har gjorts olika insatser för att behålla slöjden som såväl huvudsyssla som bisyssla. En handlare vid namn Julius Svensson tog emot slöjd som betalning för varor under de svåra åren före och under andra världskriget. Länsarbetsnämnden genom Arvid Karlsson och hemslöjdens uppköpare Rolf Bermå bidrog på 1960-talet till en liten modernisering av träslöjdsverksamheten, då flera slöjdare tack vare förmånliga lån kunde skaffade sig bandsåg och lite enklare maskiner. Därmed kunde man slöjda effektivare genom att låta maskiner göra grovjobbet. När den generationen slöjdare som var från början av 1900-talet försvann ur tiden märktes det. Andra tog visserligen över, men det var inte längre lika självklart att fortsätta med föräldrarnas slöjdargärning.

Under 1990-talet gjorde Torsås kommun en storsatsning då man drog igång en utbildning som man kallade Landskapsslöjd. Slöjdlokalen i Gullabo rustades upp och man bjöd på gratis utbildning i olika träslöjdstekniker. Många av dessa kursdeltagare är i dag verksamma slöjdare. Det har blivit en spridning av slöjdandet över hela kommunen. Torsås kommun har även haft en slöjdkonsulent anställd, Åke Larsson, som arbetade aktivt för att bevara slöjdnäringen. Han bidrog bland annat till att Torsåsbygdens slöjdförening startades 1986, en ideell förening som har Torsås kommun som
sitt verksamhetsområde, och vars syfte är att arbeta för såväl tradition som förnyelse samt att slå vakt om begreppet ”Slöjdriket”. 

År 2000 tillverkades en 4,64 meter lång, 1,07 meter bred och 350 kilo tung träslev, som en som hyllning till alla sked- och slevslöjdare som funnits i bygden. Sleven är verifierad av representanter för Guinness Rekordbok som världens största. Rekordsleven tillverkades av medlemmar i Torsåsbygdens Slöjdförening, Karl-Gustav Holmevi, Bengt Johansson och Bo Torenstam, på initiativ och uppdrag av Gullabo Slöjdmässa och efter Kjell Arvidssons design och ställdes upp utanför mataffären centrala Gullabo.

Källa: Torsås kommuns kulturmiljöprogram