Degerhyltan
Degerhyltans by har välbevarade, ljusa, ålderdomliga mangårdsbyggnader med Torsåspanel, representativa för trakten, samt en mängd bevarade traditionella ekonomibyggnader. Bykärnan med tre gårdar ligger på det medeltida gårdsläget, samlad på en höjd i det kuperade småskaliga landskapet i Södra Möres skogsbygd. Odlingslandskapet med en sällsynt slåtteräng, fina stenmurar och tre välbevarade torkugnar för lin bidrar i hög grad till byns höga kulturhistoriska värden. Både Gullaboleden, Slöjdleden och Torsåsleden passerar byn.
Den blockrika marken inrymmer lämningar i form av vällagda stenmurar, trägärdesgårdar, odlingsrösen, någon enstaka terrassering och hamlade träd. De naturliga fodermarkerna kring Degerhyltan består av betade hagar och en slåtteräng med hamlade askar. Slåttergynnade växter som förekommer är slåttergubbe, gullviva, ängsskallra och jungfru Marie nycklar. Blandlövhagen har ett tätt trädskikt av i huvudsak björk. Hagen domineras av en frisk vegetationstyp med inslag av fuktigare partier med lågstarräng. Nattviol, slåttergubbe och stagg är exempel på hävdgynnade växter som finns här.
Området ingår i den nationella bevarandeplanen för odlingslandskapet.
Första gången Degerhyltan nämndes i skrift var 1536, då stavat som Degerhwltt. I byn genomfördes enskifte 1816 och laga skifte 1858. En karta från 1650-talet visar att byn ligger i princip i samma läge som idag. Byn har ett i stort bevarat odlingslandskap från 1800–1900-tal, med rötter i medeltiden.
I skogen på byns utmarker finns flera bevarade namn som tyder på tidigare våtmarker som dikats ut för att få mer jordbruksmark under det expansiva sena 1800- och tidiga 1900-talet: Per-Olsamossen, Mossdammen, Fåglakärret, Henrikakärret, Flyen, Bäckakärret, Gängskärret, Tällemossen, Gåsemad, Timmermosse och Ugglemosse.
På tre olika ställen kring byn finns lämningar efter torkugnar för lin. Torkning av lin är en del i processen för att kunna framställa lintyg, vilket var en av de viktigaste uppgifterna som kvinnorna hade i det självhushållande bondesamhället, innan import av bomull blev mer vanlig.
En linugn är en enkel konstruktion, oftast som en ram av sten, öppen upptill. I mitten av ugnen tändes en brasa på marken, vars rök och värme torkade linstråna, vilka lagts på träslanor över linugnens stenkanter. Det är ovanligt med så många bevarade linugnar i samma by. Vanligast är att varje by hade en gemensam linugn eller linbasta. Eftersom linugnen haft så stor betydelse förr i tiden och eftersom den har en särskild koppling till de kvinnliga sysslorna har bevarade lämningar efter linugnar generellt mycket högt kulturhistoriskt värde.
De tre mangårdsbyggnaderna i bykärnan samt den mindre gård som ligger söder om byn har mer eller mindre Torsåspanel, målade karaktäristiskt för trakten i ljus linoljefärg. Flera har också den karaktäristiska Södermöreknuten med rundstav mellan knutskallarna.
Söder om byn ligger en såg. Nuvarande ägarens far och farbröder startade sågen i skogen på 1940-talet. Sågen drevs av en dieselmotor (råoljemotor). Under 1960-talet jobbade 10–12 personer här. Sågen lades ner 1972. Ännu fungerar maskineriet, vilket ökar det kulturhistoriska värdet betydligt.
Söder om byn ligger lämningen efter ett torp, Henrikatorpet, döpt efter Karl och Emma Henriksson som bodde här fram till omkring 1895. Här finns idag en husgrund, flera stenmurar och odlingsrösen samt kulturväxter som humle och fruktträd. I byns sydvästra utkant ligger den plats där tidigare rotets båtsman bodde, Degertorpet. Torpets husgrund och en källare finns kvar liksom små åkrarna med odlingsrösen och stenmurar. Båtsmanstorpstället ligger som i en glänta i skogen, på karaktäristiskt vis på byn utmark.
Enligt hembygdsföreningens torpinventering finns också en plats där en skvaltkvarn funnits, i östra delen av byn. Denna bör vara äldre än 1850.
Källa: Torsås kommuns kulturmiljöprogram och Länsstyrelsen i Kalmar län (Natur i Östra Småland 1997)
Område T6 i Länsstyrelsens naturvårdsplan 1997