Kalmar Storkyrka/Bykyrkan
Kyrkan i det medeltida Kalmar, där Erik av Pommern Trefaldighetssöndagen 1397, den 17 juni, kröntes till kung över de tre nordiska rikena och 133 adelsmän dubbades till riddare, fanns i det som nu är Gamla stan. Bykyrkan (by = stad), även kallad Storkyrkan eller S:t Nicolai kyrka, var helgad åt S:t Nicolaus av Myra, sjöfartens skyddshelgon. Den byggdes i den medeltida staden under 1200-talets första hälft. På 1300-talet byggdes den ut så att den blev femskeppig och fick ett avskilt kor. Den var lika stor som Storkyrkan i Stockholm och därmed en av Sveriges största kyrkor.
De yttre sidoskeppen upptogs av kapell, där sju var namngivna: Petri och Pauli kapell, S:t Antonii kapell, S:t Erasmi kapell, Vår Frus kapell, S:ta Maria kapell och Själakapellet. Dessutom fanns en serie altare ägnade åt olika helgon. Kyrkan hade två torn med höga spiror. Den var 75 m lång och 38 m bred. Kyrkans vind uthyrdes för diverse profana ändamål, bl.a. för förvaring av segel till skeppen i hamnen.
Kyrkan var byggd i öländsk kalksten på en gråstensgrund. Kyrkans förnämsta evenemang var nog kröningen 1397, då Erik av Pommern kröntes till kung över Sverige, Norge och Danmark i anslutning till att Kalmarunionen bildades.
Under slutet av 1500- och början av 1600-talet drabbades staden av krig. När danskarna anföll 1611 förstördes kyrkan och endast yttermurarna stod kvar. Den renoverades senare och var klar att inredas men skadades på nytt stadsbranden 1647. Den iståndsattes igen och ett klocktorn av trä byggdes över huvudvalvet och försågs med en altan där stadsmusikanterna varje dag musicerade.
1678 sprängdes kyrkan av militära skäla för att den inte skulle kunna utgöra skydd för anfallare av staden och slottet i framtiden. Innan kyrkan förstördes flyttades predikstolen till domkyrkan på Kvarnholmen som vid denna tid nästan var klar att tas i bruk.
Kyrkan låg i delar av Kalmar gamla kyrkogård. Sven Rosman gjorde arkeologiska utgrävningar på kyrkogården 1924, och då hittades rester av grundmurarna till den rivna Bykyrkan. Genom utgrävningarna kunde kyrkans läge fastställas. En minnestavla och stenar markerar grunden. På ett postament av röd granit står S:t Kristoffer, en staty av Arvid Källström.
De första århundradena har prästerna ofta tyska namn. Den tyska delen av befolkningen hade sannolikt ett stort inflytande vid val av kyrkoherde. En av kyrkans mest kända präster var Claus (Nicolaus) Köning, en Kalmarpojke som sedemera blev biskop i Linköping, kallad biskop Nils. Nils bodde även efter att han blivit biskop kvar i Kalmar.
Källa: Kalmar Lexikon m fl