Lovers alunbruk - Rödfyren

Högarna med rödfyr är resterna av ett alunbruk 

Lovers alunbruk började sin verksamhet 1724 vid Hagbyåns mynning. Året innan hade en del provkokningar av alun gjorts vid Degerhamn på Öland. Brist på ved orsakade att bruket överflyttades till fastlandet.

Alunskiffern bröts i dagbrott i Degerhamn och fraktades med små segelfartyg över sundet till Kolboda. Där brändes skiffern på stora bål på fyrbacken. Den brända skiffern östes ner i kar med vatten från Hagbyån. I vattnet löstes kemikalierna och en lut bildades, som pumpades till pannhuset där den indunstades. Den förtjockade luten tappades upp på kar där alunkristallerna så småningom avsatte sig. Trätunnor användes vid transport av alunet.

Det var en begärlig vara som även gick på export till Östersjöländerna och Ryssland. Garverier, färgerier och pappersindustrin var de stora förbrukarna. Alun användes även vid läkemedelstillverkning. Alunstift används än i dag för att stoppa blodflödet vid skärskador i samband med rakning.

På 1830-talet utvecklades en metod att elda med alunskiffer istället för med ved i pannorna, varför Lovers bruk 1841 flyttade tillbaka till skifferbrotten i Degerhamn. Kvar vid Kolboda ligger den 5 hektar stora avfallshögen med bränd skiffer, rödfyren, som ett minne av 120 års verksamhet.

Källa: Kalmar Lexikon

Rödfyrshögarna är idag ett omtyckt strövområde där man kan gå ner till Hagbyån och S:t Sigfrids hamn. Här finns också en grillplats.

Södermöre hembygdsförening berättar mer om alunbruket

Lovers alunbruk anlades av landshövding G.W. Fleetwood och assessorn vid Göta hovrätt G.F. Rothleib. De hade börjat vid Degerhamn 1723, men insåg snart att vedfrågan var omöjlig att lösa på Öland. De fann en lämplig plats här vid "Lofwersåns mynning" och engagerade den tidens främste fysiske ingenjör, Jacob Faggott, att leda uppbyggnaden. Han var här i 6 år. Alunskiffern transporterades hit från Degerhamn och upp till hamnen i ån. Företaget hade 5-7 egna fartyg som under sommarhalvåret gjorde täta resor över sundet och transporterade över 6.000 ton alunskiffer pr år.

Ved gick åt i oerhörda mängder. Den kom från skogarna i inlandet. Bönderna där var av Kronan ålagda att mot betalning leverera viss mängd till bruket. I ett skattelindringsavtal av år 1757 åtog sig bönderna i Arby, Magby, Halltorp, Voxtorp, Ljungby, Mortorp och Söderåkra socknar (även nuv. Karlslunda och Oscar) att mot nedsättning av skatten leverera ved hit. Det skulle komma att stå dem dyrt. Skogarna tog slut. Under brukets storhetstid på 1790-talet förbrukades här över 10 000 m3 årligen. 

Bruket var bygdens genom tiderna största industri. Här arbetade 60-70 vuxna och lika många barn, summa 150 personer. 

Ur Kalmars gatunamn (Per Jarlsbo 2007)

Att alunskiffern innehöll uran och att det var hälsorisker med hanteringen var okänt på den här tiden. Arbetet på alunbruket var i många avseenden hälsovådligt. När man brände alunskiffern blev det väldiga bål, som syntes på långt håll och den svarta, otäcka röken spreds över hela nejden. Linnerhielm skriver i sina " Bref under en resa i Sverige" 1797-1816: "Det uppfyllde nejden med en svår rök som kväver växterna och motar all fägring." Bönderna klagade i början av 1800-talet över att röken från alunbruket förstörde deras åkrar och deras sådd även hö och halm så att det blev oanvändbart t.o.m. som kreatursföda.