Mönsterås

Mönsterås ligger på en rullstensås. Rullstensåsarna är torra, hållfasta och lättframkomliga och utgör bra naturliga landvägar som underlättar orienteringen för den som rör sig genom landskapet. Många vägar som idag följer åsryggar kan sannolikt ha ett ursprung som förhistoriska stigar. Den tidiga bebyggelsen knöts naturligt till dessa färdvägar.

Likt andra rullstensåsar bildades Mönsteråsåsen under avsmältningen av den senaste inlandsisen. De stora mängder vatten som bildades när isen smälte bildade isälvar som ofta följde dalgångar i berggrunden. Vattnet tog med sig löst material, stenar, grus, sand m m som avsattes som isälvssediment under den yttre delen och framför den yttre delen av inlandsisen. Isälvsavlagringar, som Mönsteråsen, byggs alltså till största delen upp av sand och grus.

Lokaliseringen av samhället Mönsterås skedde vid en skyddad vik intill kusten, nästan mitt emellan två forntida vattenburna farleder, Emån och Alsterån. Här fanns möjligheten till snabba kontakter från inlandet, över havet och längs kusten. 

Marken på åsen brukades under slutet av 1300-talet och fram till 1500-talet som klosterjord under Vadstena kloster och klostergården Åsevad. Om det redan då fanns bebyggelse på själva åsen är oklart, men det är troligt att handelsverksamhet pågick.

1505 härjades och brändes Mönsterås efter att ha blivit inblandat i striderna mellan Unionspartiet och Sturepartiet. Den goda hamnen och det rika upplandet bidrog snart till handelsaktiviteter. Under 1500-talet blomstrade Mönsterås som marknads- och tingsplats.

Gustav Vasa förbjöd på 1520-talet ”olaga hamnar”. 1532 påbjöds att köpmännen skulle flytta till stapelstaden Kalmar, vilket visar att Mönsterås var bebott av köpmän som var konkurrenskraftiga. Förbuden till trots växte Mönsterås och framemot 1600 räknades samhället som en stad. Invånarna bestod av hantverkare, köpmän och folk som sysslade med seglation. 

Under Kalmarkriget 1612 brändes Mönsterås helt. Detta ledde till att Mönsterås blev lydköping under Kalmar år 1620. Det innebar att det bara var Kalmars borgare som hade rätt att bedriva hantverk eller en stadigvarande handel med allmogen i Mönsterås.

1862 blev Mönsterås en självständig köping. Omkring år 1860 hade en ny, generöst tilltagen och allmänt tillgänglig hamnplan skapats rakt nedanför kyrkan. Mönsterås historiska kärna kring kyrkan, som framträder på 1700-talets kartor är i det parti som åsen är som mest markant och stadsplanestrukturen har en mycket ålderdomlig, närmast medeltida, karaktär.

Storgatan löper längs åsryggen i en oregelbunden båge, från vilken långsmala tomter strålar ut på båda sidor. Många av byggnaderna utmed Storgatan är mycket gamla, 150 år eller äldre. Gatan kantas av en tät rad av affärs- och boningshus, vanligen timrade och uppförda i 1½ - 2½ våningar, som ger gaturummet en småskaligt stadsmässig karaktär. Här finns köpingens centrala historiska funktioner av handel och hantverk. I Modéerska huset har karaktären av köpmanhus bevarats. Där finns såväl stallänga som utedass, bodkammare och gammal, tidstrogen butiksinredning kvar.

Stadsplanestrukturen med hamnen, torget, kyrkan, landsvägen och de långsmala tomterna har kommit att bestå genom många hundra år, vilket är ovanligt över ett så stort område. 

Källa: Kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer i centrala Mönsterås samhälle (Mönsterås kommun)