Mortorps hembygdsgård

Mangårdsbyggnaden

Från början har huset stått på fastigheten Österhult 1:2. På 1772 års skifteskarta kallas det Pipare-torpet. 1818 såldes det på 49 år till torparen Måns Olsson och hans hustru och därefter till deras son Olaus Månsson och hans hustru. 1854 minskades det från fyra ägofigurer till en. Husen flyttades, troligen då, till tomten som kallades Skogsdal Nr 3 i Österhult.

1906 köpte Jenny och Henrik Johansson torpet. Innan de dog såldes torpet till Hjalmar Cedervall, som den 23 juni 1953 sålde huset och visthusboden, för avflyttning, till Mortorps Hembygdsförening för 800 kronor.

Ekonomilängan

Den rymmer ladugård med lada och loge och inköptes 1956 från samma torp i Österhult som manbyggnaden och boden. Säljare var då Harald Pettersson. I ladugården stod korna. I trösklogen tröskade man säden. Man löste upp kärvarna och lade dessa på golvet. De upplösta kärvarna låg i två rader så axen möttes. Sen tog man fram slagan.
 
En slaga består av två tjocka käppar. De är sammanbundna med ett ålskinn. Den övre delen på slagan höll man i när man tröskade. Den andra delen kallades plejel. Den svängdes ner mot sädesaxen så att sädeskornen slogs ut ur axen.

Höslinder eller höskulle, det var själva vindsvåningen på ladugården. Där förvarade man höet, som man skulle ha som vinterfoder till djuren. När man körde in höet hivade man in det genom luckorna som finns uppe vid taket på ladugårdens långsidor.

Inne i ladugården fanns ett hål i innertaket (alltså i höskullens golv) ofta var det en lucka som man öppnade. Där gick man upp och rev ner hö till djuren när de skulle ha mat.

Boden

Visthusboden köptes samtidigt (1953) som mangårdsbyggnaden av Hjalmar Cedervall. Redan på 1300-talet började man bygga visthusbodar. Förr i tiden fanns det en visthusbod på de flesta gårdar. Det var "skafferiet" där förvarade man maten. Det var brödsäd, mjöl, ost, smör, salt sill och annat för hushållets behov. 

När man slaktat julgrisen saltades fläsket ner i ett kar för att det skulle hålla sig. Det karet stod  i boden. Det rökta fläsket och korven hängdes i taket, uppträdda på käppar. Genom detta förvaringssätt hindrade det råttorna att få sig ett skrovmål. Visthusboden skulle inte ligga alltför nära de övriga husen på gården. Om en eldsvåda utbröt ville man om möjligt försöka rädda matförrådet.

Ängsladan 

Ängsladan köptes av Jander Johansson, Månsamåla. Den är byggd av stockar, som ligger i lager på varandra och som genom hak i ändarna hålls på plats. Ängsladan eller madhuset, låg ofta ett stycke ifrån själva gården. Det kunde vara på en äng eller på en fuktig mark. Där samlades och förvarades det hö som slogs på ängen eller maden. 

Brunnen

Brunnen är grävd för hand med spade. Den är också stensatt på gammalt sätt, d v s man har lagt stenar runtom inne i det grävda hålet, nerifrån botten och ända upp. Brunnen fanns troligen på platsen innan Hembygdsgården flyttade hit. Den var då nerrasad och gjordes i ordning 1958. 

Över brunnen är det ett snickrat brunnskar. För att få upp vattnet har man en brunnssvängel till hjälp. Den kallas även brunnssvingel eller brunnsvinn. Den fungerar enligt hävstångsprincipen. När man fyllt spannet går det lätt att få upp det i och med att själva svingeln är placerad så den tynger bakåt.

Herrgårdsgungan

Gungan är skänkt av Heike i Mortorp. Runt huvudbyggnaden på herrgårdar finns ofta stora trädgårdar eller parker. Där har de kanske en sådan här gunga.

Kanske har den här gungan en gång funnits på Törneby herrgård och att den sedan på något sätt kommit till Mortorp och att den därefter skänkts till Mortorps Hembygdsförening. Den här typen av gunga kallas också trädgårdsgunga. Den har ett litet soltak. Den påminner om  en hammock.               

Källa: Mortorps hembygdsförening