Söderåkra
Söderåkrabygden har sedan mycket länge varit bobott av människor. I området finns många lämningar från stenåldern och bronsåldern. Cirka 40 boplatser från stenåldern är kända samt cirka 40 bronsåldersrösen och 14 gravfält från järnåldern. Lämningar av två medeltidsfästen finns här och vid kusten flera skansar. I samband med bygget av en ny dragning av väg E22 hittades nordens största bronsåldershus. Det låg vid Bruatorp, strax söder om Söderåkra och var imponerande stort, över 60 meter långt och cirka tio meter brett. I närheten finns även ett av landets största bronsåldersrösen, sex meter högt och 40 meter i diameter.
I trakten har även hittats mycket omfattande järnframställningsplatser från äldre järnålder, stenåldern och fram till början av yngre järnåldern, cirka 500-talet e.Kr. Från yngre järnålder är spåren betydligt färre. Bland annat finns en uppgift om en vikingatida silverarmring som skall ha påträffats i ”Söderåkra by”.
Strax norr om Söderåkra samhälle finns en välavgränsad fornlämningsmiljö med lämningar från äldre järnålder. De synliga lämningarna på platsen utgörs av ett 25-tal gravar vid Drakarör, som består av ett gravfält och fem friliggande gravar. På gravfältet finns ett 20-tal runda stensättningar. Vid utgrävningar har man hittat glaspärlor och en fingerring i guld samt rester efter ytterligare två fingerringar i silver. Dessutom påträffades en romersk silverdenar, präglad under Hadrianus regeringstid (117–138 e.Kr.).
De äldsta skriftliga beläggen för Söderåkra socken är från år 1390. 1800 fanns tre hemman i Söderåkra: Klockaregården (brukades av prosten Montelius som också brukade prästgården), Norregården (som hade tre brukare) och Snällegården (två brukare). Söderåkras historia präglas av dess läge i gränsbygderna mellan Sverige och Danmark. Dessa bygder drabbades ofta hårt av de otaliga krigen. I samband med freden i Brömsebro 1645 var en del av den svenska delegationen stationerad på Söderåkra prästgård.
Söderåkra ligger strategiskt utmed gamla landsvägen mot Blekinge och Bruatorpsån. Tack vare kyrkan, vägarna och järnvägen har Söderåkra under lång tid haft stor betydelse som mötesplats och sockencentrum. När järnvägen lades ner 1965 och Söderåkra införlivades i Torsås kommun 1971 tappade dock orten i viss mån sin roll.
Söderåkra kyrka, Sofia Magdalena, ligger karaktäristiskt på en höjd utmed gamla landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona. Denna väg har samma sträckning som den haft i minst flera hundra år. Kyrkobyggnaden är en större vit putsad stenkyrka i Gustaviansk stil från 1794–95. Tidigare har minst tre kyrkor stått på samma plats. Den första kända kyrkan här torde uppförts under 1200-talet, som en ”Kalmarkustkyrka”, det vill säga möjligen som en s.k. försvarskyrka. Under nordiska sjuårskriget (1563–70) brändes både kyrkan och prästgården. Kyrkan byggdes upp på nytt 1571.
Söderåkra prästgård från 1809 är idag en av de byggnader i äldre stil som finns kvar i området söder om kyrkan.
Kyrkomiljön omfattar förutom kyrka, kyrkogård och park även skolmiljön. Det första skolhuset från 1857 finns kvar med ny funktion som sockenstuga.
Dagens skola är en stor pampig tidstypisk skolbyggnad från 1914–1915.
Den välbevarade brandstationen utmed gamla vägen mot Torsås strax väster om prästgården samt apoteket från 1860-talet vid vägkorsningen mot Torsås söder om kyrkan är andra äldre byggnader som finns kvar.
Ett nytt centrum växte fram i Söderåkra i samband med att järnvägen Kalmar–Torsås anlades. Järnvägen invigdes 1899 och Söderåkras centrum försköts från kyrkan, skolan och ån mot den moderna järnvägen. I viss mån kom de båda centrumområdena med tiden att växa samman. Själva stationshuset är idag borta men det stora ståtliga sparbankshuset från 1913 indikerar gatans betydelse. Sträckningen där järnvägen gick kan anas och en före detta banvaktsstuga finns kvar.
Utmed Stationsvägen finns idag en signifikativ kulturmiljö med villor som tillkom som en direkt följd av järnvägen. Gatans sträckning, villornas placering med friliggande lägen på tomterna och deras ståndsmässiga arkitektur från cirka 1900–1920, med tillhörande fruktträdgårdar, så kallade villaträdgårdar, är tidstypiska. Till området hör också tidigare mejeri, affärslokaler och snickeri.
Stationsvägen mynnar ut i gamla vägen mot Påryd, gamla ”Prästgårdsvägen”. Här finns än idag ett flertal småstugor och andra hus, även villor, utmed gamla vägsträckningar. Torsåspanel, ”snickarglädje” och Södermöreknuten är särskilt vanlig i dessa äldre stugor.
Källa: Kulturmiljöprogram Torsås kommun