Timmernabben

Timmernabben är Mönsterås kommuns mest utpräglade kustsamhälle. Det har vuxit upp omkring segelsjöfart och varvsrörelse och i viss mån även keramiktillverkning. Sjöfarten och skeppsbyggeriet är sedan länge borta och därmed fartygen och varvsanläggningarna. Kvar som minnen av dessa verksamheter finns bara skrifter, fotografier och föremål. I skrifterna kan man inte bara läsa namnen på de, ofta exotiska, hamnar som Timmernabbens fartyg besökte, utan också om dramatiska händelser på de stora haven.

Under 1800-talets andra hälft och fram till mellankrigsperioden blomstrade segelsjöfarten längs Kalmarsundskusten. Timmernabben var ett av de livligaste sjöfartssamhällena och hade i början av 1900-talet ett tjugotal segelfartyg. Flera av de mellanstora gick ganska stadigt på England. Av de allra största seglade några mer eller mindre regelbundet på Syd- och Centralamerika, bl a Falklandsöarna.

I samhället finns ett muséum, Korsvirkeshuset, över sjöfartshistorien i Timmernabben.

Källa: Ålems Hembygdsförening

Timmernabbens historia

I Timmernabben där Örebäcken rinner ut går den gamla gränsen mellan byarna Gissemåla (söderut) och Nyemåla (norrut). Då var platsen tom och öde förutom en sak. Mitt i bäcken stod då en skvaltkvarn. Mjölkvarnen användes av båda byarna. Platsen kallades Fagervik.

År 1866 börjar Fagervik förändras Då startade Tillinge Fajans sin verksamhet norr om bäcken. Det var skeppsbyggarmästaren och konstruktören Henrik Lorentz Hammer som tröttnat på att bygga skepp ute på udden Näsholm. Han sätter i stället igång en fajansfabrik här. 

Gissemåla och Nyemåla övergår nu från att vara en bondebygd till sjösamhälle. Orsaken heter handlare Nils Ohlsson som under 1800-talets första hälft dragit igång trävaruhandel vid båda utskeppningsplatserna Timmernabben i norr och Tillingenabben i söder. Befolkningen ökar så kraftigt att byarna växer ihop på 1870-talet. Därmed blir Gissemåla och Nyemåla en enda ort och får det gemensamma namnet Timmernabben. 

Ankarna vid stranden

Två ankare vid strandkanten symboliserar denna storhetstid, när viken var full av fartyg. Järnankaret med en kula på varje arm, har tillhört råsegelskonaren Frej av Timmernabben. År 1911 köpte skepparen Per Löfström Frej och hade sedan Timmernabben som hemmahamn i fem år. Men år 1919 gick hon på en drivmina i mörkret nära Stora Karlsö. Vraket drev sakta ner mot Blå Jungfrun i Kalmarsund. Till slut sjönk Frej och blir liggande på 20 meters djup. Senare bärgades ankaret av sportdykare och överlämnade det till Timmernabben. 

Det andra ankaret med trästocken, har tillhört slätskonerten Idog. År 1892 köptes hon av ett rederi i Timmernabben med skepparen Emil Jonsson på Lövö som huvudredare. Idog överläts år 1931 till sönerna Hilding och Torsten Jonsson. Samma år försågs hon med en hjälpmotor på 34 hkr. Idog var sedan i tjänst till år 1957 och låg därefter upplagd i Västervik. År 1959 såldes hon för turistseglingar i Västindien. 

Källa: Timmernabbens Samhällsförening